Manchesterterrier

Veritas Aequitas 

English Toy Terrier - Manchesterterrier

reg 2009

MANCHESTERTERRIER

- en välbevarad hemlighet


Texten publicerades som raspresentation i Terrier-Posten 2017 - av Ulrika Wijk


Manchesterterrier är en av hundvärldens bäst bevarade hemligheter. De flesta har inte hört talas om, och än mindre träffat, en manchesterterrier. Inte sällan får MT-ägare frågan om det är en dvärgpinscher, eller kanske en dobermannvalp, som man har i kopplet. Men nej – manchestern är en alldeles egen ras som har funnits bra mycket längre än de flesta andra.


Att äga en manchesterterrier är att förvalta en ömtålig och hotad del av den engelska historien. Rasen har sitt ursprung långt tillbaka genom århundradena, men är idag en sällsynt juvel som behöver vårdas för att överleva in i framtiden.


Manchesterterrier anses av många vara en av de äldsta dokumenterade av terrierraserna och förfäder till rasen finns avbildad och omnämnd i publikationer från så tidigt som 1400-talet. Man kallade då hundtypen Black and Tan Terrier och den beskrevs som en mer robust hund, med kortare ben och strävare päls, än vad manchesterterriern är idag.


Black and Tan Terriers användes i stor utsträckning för rävjakt, tillsammans med foxhounds, men var även framstående på att hålla efter gnagare och andra skadedjur i sina ägares hem. För att undvika skador orsakade av bytesdjuren hade man vid denna tid för vana att kupera hundarnas öron.


Från 1800-talets början användes dessa fenomenala råttjägare, som var vanliga i nordvästra England, även i så kallad “ratting” – en hundsport som gick ut på att man släppte ner en hund i en inhägnad grop med 300 råttor, och hundens jobb vara att döda råttorna på kortast möjliga tid. Sporten omgavs av intensiv vadslagning vilket var ett vanligt sätt för Manchesters gruvarbetare att försöka dryga ut sina magra löner. Med en duktig hund kunde man tjäna stora summor på vadslagningen.


Någon gång under mitten av 1800-talet började man i Manchesterdistriktet korsa framstående black and tan terriers med ädlare raser som italiensk vinthund och whippet. Exakt när detta gjordes, och exakt vilka raser som användes, är omstritt, men man lyckades få fram en smidigare och än mer explosiv hund – och det är först nu elegansen som dagens manchesterterriern har började ta form.


Källorna kring rasnamnet manchesterterrier går isär. Mest troligt är att namnet uppkom under 1870-talet när rasen delades i två, där en större variant avlades med stor framgång i just Manchesterområdet i England. Dock skulle det dröja en bra bit in på 1900-talet innan man i stamböckerna uteslutande kallade rasen just manchesterterrier, istället för Black and Tan Terrier.


När de sanitära förhållandena i landet förbättrades sjönk behovet av råttbekämpande hundar i hemmen. Då man även införde förbud mot ratting och andra blodsporter mot slutet av århundradet dalade intresset för rasen ytterligare. Dock fick utställningsintresserade upp ögonen för dessa elegantare hundar och man började tala om rasen som “essentially a fancy dog” vilken avlades enbart för sitt utseende. Rasen blev mycket populär i utställningskretsar och utställningsaveln blev både framgångsrik och omfattande. Man exporterade nu ett stort antal hundar, bland annat till Amerika.


När man i England 1898 även förbjöd öronkupering avtog rasen popularitet ytterligare. Utformningen av rasstandarden för manchesterterrier, med stora krav på färg och markeringar gjorde det än svårare för uppfödarna. Antalet hundar sjönk för att vid slutet av andra världskriget endast omfatta 5-11 individer av rasen i hela England. Genom ihärdigt arbete av engagerade rasvänner lyckades man dock rädda rasen och få den tillbaka till utställningsringarna.


En ovanlig lyxhund

I Sverige fanns manchesterterriern representerad redan vid Svenska Kennelklubbens första hundutställning i Göteborg 1891 och tävlade då som Black and Tan Terrier, under rubriken “lyxhundar”. Ägare till dessa tre hundar var godsägare E Hallin från Skövde. Hallin var den person som höll det svenska rasintresset vid liv de närmsta 20 åren, och i den stambok som SKK publicerade 1902 återfanns hela 26 individer av rasen. Rasen ställdes ut i Sverige under 1910-1911, men dog praktiskt taget ut i landet under första världskriget. Den gjorde genom fru Aina Rossander en comeback under 1930-talet men finns inte omnämnd efter 1942. Det skulle dröja ända till 1967 innan rasen åter fanns i landet då Stig Bäckström, kennel Rose, importerade en holländsk tik, Ch Rosemarie. 1970 importerades ytterligare en tik av kennel Farmaren, och sedan dess har rasen långsamt fått fäste i landet. Rasen är i Sverige dock fortfarande mycket ovanlig, med endast dryga 200 registrerade individer. Totalt finns i SKK’s hunddatabas endast ca 500 registrerade individer från 1981 till idag.


Manchesterterrier har en betydligt starkare ställning i många andra länder än vad den har i Sverige. Både Norge och Finland har flera stora uppfödare med flera kullar per år. Än idag är England den klart ledande nationen för rasen, men även där klassas den ännu som en hotad ras. I USA och Kanada har man, på grund av rasens ringa antal, valt att åter slå samman manchesterterrier och English Toy Terrier under en och samma rasstandard. Raserna går under namnet manchesterterrier och i storlekarna toy och standard

.

Stor personlighet med mycket integritet

Manchesterterriern och dess karaktär sammanfattas mycket väl i det gamla engelska uttrycket “En manchesterterrier kommenderar man inte, man vädjar till hans förstånd”. Rasen har en sann terrieranda – den är sportig, aktiv, snabblärd, påhittig och livlig. Som en typisk terrier så sysselsätter den sig själv om den inte blir sysselsatt eller tillräckligt aktiverad. Rasen är känd som en av de mer belevade och lyhörda terrierraserna men den kräver sin ägare. I den lilla kroppen bor en stor personlighet med mycket integritet. Som manchesterägare bör du ha hundvana och ett smidigt sinne för att hålla jämna steg med sin hund!


Rasen är samtidigt självständig och mycket tillgiven. Manchesterterriern är mycket lojal mot, och knyter starkt an till, sin familj. Dock är de flesta inte överdrivet förtjust i främlingar; de tolereras men inte mer än så. Med detta i åtanke är rasen både ett härligt sällskap och en utmärkt vakthund, som gärna vaktar huset med skall. Många menar att rasen inte låter sig mutas till vänskap, men det är en sanning med modifikation. De flesta individer är mer än lite förtjusta i det mesta som är ätbart och kan låta sig övertalas för stunden om det bjuds något gott. Utomhus rör sig rasen gärna över stora ytor och har en omfattande aktionsradie. Den jagar mer än gärna det mesta som springer – oavsett om det är katter, kaniner eller råttor. Även ett rådjur eller två kan bli i kappsprunget av en smidig manchester!


Som så många andra terrierraser har manchesterterriern gott om energi och kräver en hel del motion och aktivering. Rasen är högpresterande i sporter som agility, flyball och disc-dog. Samtidigt är det en ras som gärna ligger inne i soffan med sin människa, gärna kryper in under det varmaste täcket eller letar härligt varma solfläckar på rumsgolvet. Den har en tydlig av- och påknapp, med lika nära till ett agilitypass som till en lugn stund ihoprullad i mattes eller husses knä. Än idag är rasen i stor utsträckning en utställningsras, även om anmälningsantalet jämfört med andra raser är litet.


Manchesterterriern skiljer sig från många andra terrierraser genom sitt jämförelsevis milda och mjuka temperament. Den är betydligt mer känslig för (i dess egna ögon) orättvist hårda korrigeringar och svarar illa på fysisk korrigering och bestraffning. Vägen till en manchesterterrier är genom tydliga, konsekventa ramar och gott om positiv förstärkning.


Tidig socialisering är en förutsättning för en lyckad introduktion i en familj med små barn. Deras stora integritet kan göra dem något nervösa och i olyckliga fall leda till att de blir nafsiga när de vill bli lämnade ifred – med eftertanke och god uppfostran fungerar det dock oftast väl.


Det är en frisk ras med lång livslängd och det är inte ovanligt att hundarna blir 14-15 år gamla.


Fortfarande en Black and Tan Terrier

En manchesterterrier är en idag en svart hund med tantecken, och mycket distinkta krav på markeringar. Den ska till det yttre vara kompakt, elegant, sund och substansfull. Det är en relativt liten hund med idealmankhöjd på ca 38 cm (tikar) och 41 cm (hanar). Pälsen är mycket kort, blank, och väl åtliggande mot kroppen. Tack vare den korta pälsen kräver rasen minimalt med pälsvård – endast kloklippning och ett och annat bad är vad som behövs i normalfallen.


Mot en ljusare framtid

Manchestern har under de senaste få åren hittat fram till nya hundmänniskor i Sverige. Människor med en brinnande tro på rasen och en stark vilja att jobba för dessa underbara hundar. Den så väl bevarade hemligheten som kallas manchesterterrier förtjänar att lyftas fram i ljuset för alla att se.



Texten är en sammanställning av information från Svenska Kennelklubben, RAS, The Canadian Manchester Terrier Club, The British Manchester Terrier Club och källor tillhandahållna av Ms Amanda Kelly, Kennel Fwaggles, Kanada. Med värdefulla bidrag av Id Ask och Hans Ahrne.



Snabbfakta

Storlek: idealstorlek hanar 41 cm i mankhöjd, tikar 38 cm.

Ålder: en manchesterterrier lever ofta så länge som 14-15 år.

Användning: sällskap, utställning och andra hundsporter.

Hälsa: manchesterterrier är en mycket frisk ras utan några hälsoprogram. VonWillenbrandts (mild blödarsjuka) finns i rasen, men i mycket liten utsträckning. DNA-test för sjukdomen finns framtaget.


© Copyright. All Rights Reserved.